Gränsen mellan journalism och fiktion är inte alltid helt tydlig. Detta märks inte minst i de fall då journalister valt att publicera sitt material i bokform.
En bok i denna genre är ”En riktig våldtäktsman” skriven av Katarina Wennstam. Det centrala ämnet i boken är samhällets syn på våldtäktsmän och hur den allmänna uppfattningen om vilka det är som våldtar skiljer sig från den faktiska verkligheten. Boken består av verkliga exempel, utdrag ur rättegångsprotokoll, intervjuer med dömda våldtäktsmän, psykologer och poliser blandat med författarens egna tankar kring ämnet.
Jag tycker att Wennstam hanterar den journalistiska formen väl. Visst lyser hennes egna ställningstaganden igenom och visst är det hon själv som valt ut vilka källor och rättsfall som ska citeras i boken. Men så fungerar det ju så gott som alltid även då journalister skriver reportage för publicering i tidningar, journalisten gör själv ett urval vilka som ska citeras och vilken vinkel reportaget ska ha. Det är naturligtvis svårt att säkert veta men efter att ha läst boken tycker jag mig inte heller se några tecken på överdrifter eller faktaförvränganden. Boken är i grunden journalistisk och jag skulle därför beteckna den som journalistisk litteratur.
Den dokumentära stilen är ofta ”rakt på” medan det inom den skönlitterära stilen är vanligare med omskrivningar och att själva språket används för att uttrycka stämningar och känslor på ett mer subtilt sätt. En bok skriven med enbart dokumentär stil riskerar att bli väl tungläst. I ”En riktig våldtäktsman” tycker jag dock att författaren lyckas blanda rättegångsuppgifter och mer tungläst fakta med intervjuer och betraktelser skrivna med ett mer skönlitterärt språk.
En stor fördel med den här typen av böcker är att läsare kan få upp ögonen för och fördjupa sig i ämnen som annars inte skulle ha blivit belysta. Genom att använda skönlitterära beskrivningar kan författaren många gånger förmedla beskrivningar som drabbar läsaren mer än ”torr fakta”. Bilden blir mer vidgad och nyanserad då man läser om de våldtäktsdömda tonårspojkarna som steker falukorv och drömmer om att bli psykologer. Wennstam lyckas helt enkelt med sitt språk beskriva även våldtäktsmännens ”mänskliga sidor” samtidigt som hon aldrig någonsin ursäktar deras handlingar.
Även om jag inte tror att detta är något som gäller Wennstams bok så finns det böcker inom genren där författaren tagit sig stora friheter och ”friserat” verkligheten. Ett exempel på detta är ”Gömda” av Liza Marklund som fick mycket kritik då det visade sig att inte bara mindre detaljer utan stora bärande delar av handlingen förvanskats och stuvats om. Om det i en bok av den här typen inte tydligt framgår vad som är fiktion och vad som är fakta så äventyrar man läsarens förtroende, inte bara för författarens eget journalistiska arbete utan i längden även för journalistik i stort. Jag tycker personligen att man ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik i bokform som i tidningsform när det gäller den här typen av texter. Tycker man som författare att boken inte blir lika bra då man enbart håller sig till sanningen är det kanske inte den här typen av litteratur man ska skriva, då kan man kanske välja att istället blanda fakta och fiktion och låta det framgå tydligt att det är just det som boken innehåller.
Att använda berättartekniska knep kända inom den skönlitterära världen i journalistiskt arbete var ett grepp som växte fram under främst -60 och 70-talen. Detta kom att kallas New Journalism och har inspirerat många av de författare som säger sig skriva journalistisk litteratur. Genom att använda den här typen av berättarteknink kan man nå ut till fler läsare och fånga stämningar på ett annat sätt jämfört med att använda det klassikt dokumentära språket. Och det är ju naturligtvis bra. Faran är dock om man i sin jakt efter att fånga läsare lockas att förvränga fakta. I sådana fall tycker jag som sagt att man bör fundera på att ägna sig åt någon annan typ av skrivande.
