Kommentar till Sigrid Joesfssons blogginlägg

Jag håller verkligen med om att noggrann källkritik är mycket viktig i den medivärld som idag växer fram på internet. I The elements of journalism står det ju även att ”Journalism’s first obligation is to the truth”, något som även i högsta grad bör gälla alla de som säger sig utöva journalistik på internet.

Jag kan i alla fall hursomhelst glädja dig med att när jag gick på högstadiet (för fyra år sedan) så var källkritik något vi fick lära oss ta på stort allvar och att använda wikipedia som källa var förbjudet. Så det finns hopp inför framtiden även för källkritiken!

Kommentar till Anna-Karin Lodin

Intressant och välskrivet inlägg! Även jag är tveksam till om alla bloggare inser vilket ansvar de trots allt har, kanske är det som du skriver att de ibland inte inser vilken genomslagskraft de trots allt kan ha.

Blogginlägg D

Blogginlägg D

Förutsättningarna för att producera och konsumera journalistiskt material har förändrats dramatiskt sedan internet gjort entré i så gott som alla svenska hem. Idag finns information, bloggar och olika sociala medier bara några knapptryck bort. Samtidigt ser många papperstidningar sina upplagor sjunka. Internet har drastiskt förbättrat möjligheterna för vanliga medborgare att kommunicera och vara del i mediernas arbete och utveckling. Frågan är bara hur öppen gammelmedierna är för den möjligheten.

Martin Jönsson skrev en artikel om just detta som publicerades i Svenska Dagbaldet. Bland annat skriver han att ”Journalister är inte så mycket för förnyelse. Generellt sett är vi en kår av ganska konservativa traditionalister, med en stadigt cementerad definition av hur bra journalistik ska se ut och en stor röd varningslampa för allt vad tekniska innovationer gäller.”

Detta är på sätt och vis förståeligt, gammelmedier i allmänhet och papperstidningen i synnerhet står inför stora förändringar i och med den nya teknikens framfart. Ingen kan riktigt överblicka vad detta kan komma att innebära för journalistiken i framtiden och att många inom journalistkåren krampaktigt vill hålla fast vid det gamla och trygga är inte konstigt då framtiden ter sig så pass osäker. Problemet med den här inställningen är dock att den hotar att sätta krokben för de utvecklingsmöjligheter som den nya tekniken trots allt innebär för journalistiken.

För här finns verkligen utvecklingsmöjligheter. I boken The Elements of Journalism av Bill Kovach och Tom Rosenstiel kan man exempelvis läsa om hur BBC utnyttjat dessa möjligheter. Bland annat tog man efter terrorattackerna i Londons kollektivtrafik år 2005 emot material i form av fotografier, videoklipp, sms och e-mails från allmänheten. Resultatet blev att BBC fick ett enormt material av ögonblicksbilder, videoklipp och personliga historier som antagligen annars aldrig kommit att belysas. Ny teknik och öppnare inställning till att involvera allmänheten är alltså något som medierna i högsta grad även själva kan tjäna på.

Men det handlar inte bara om att medier tjänar på att involvera allmänheten i sin journalistik, det handlar även om att man som journalist har ett visst ansvar att förse allmänheten med information så att de kan vara fria och självstyrande. Eller som det uttrycks på engelska i The Elements of Journalism: ”The primary purpose of journalism is to provide citizens with the information they need to be free and self-governing”.

För att lyckas med detta bör man inte fjärma sig från allmänheten utan tacksamt ta emot det minskade avstånd till dessa som den nya tekniken innebär.

Det motstånd som ofta finns i journalistkåren mot sociala medier beror antagligen ofta även på att kvaliteten på det som fyller dessa medier idag alltför ofta inte är särskilt hög. Det finns bloggar med hundratusentals läsare som särskriver, tar emot gåvor från företag för att i gengäld skriva om deras produkter och skriver inlägg som till största del handlar om vad de ätit till middag och vad de har på sig. Jag skulle tro att de allra flesta journalister har högre ambitioner än så, varför det antagligen är många inom journalistkåren som väljer att inte utnyttja sociala mediers möjligheter utan istället ta ett visst avstånd från dem. Detta är olyckligt. Jag tror nämligen att alla parter skulle tjäna på att journalister i större utsträckning använde sig av sociala medier. Journalisters närvaro i dessa medier skulle kunna leda till ökad trovärdighet, större etiskt ansvar, bättre källkritik och ett bättre språk.

Det är även en chans för journalistiken att utvecklas, att bjuda in läsare till diskussion och minska avståndet mellan makthavare, medier och allmänhet.

Blogginlägg C

Gränsen mellan journalism och fiktion är inte alltid helt tydlig. Detta märks inte minst i de fall då journalister valt att publicera sitt material i bokform.

En bok i denna genre är ”En riktig våldtäktsman” skriven av Katarina Wennstam. Det centrala ämnet i boken är samhällets syn på våldtäktsmän och hur den allmänna uppfattningen om vilka det är som våldtar skiljer sig från den faktiska verkligheten. Boken består av verkliga exempel, utdrag ur rättegångsprotokoll, intervjuer med dömda våldtäktsmän, psykologer och poliser blandat med författarens egna tankar kring ämnet.

Jag tycker att Wennstam hanterar den journalistiska formen väl. Visst lyser hennes egna ställningstaganden igenom och visst är det hon själv som valt ut vilka källor och rättsfall som ska citeras i boken. Men så fungerar det ju så gott som alltid även då journalister skriver reportage för publicering i tidningar, journalisten gör själv ett urval vilka som ska citeras och vilken vinkel reportaget ska ha. Det är naturligtvis svårt att säkert veta men efter att ha läst boken tycker jag mig inte heller se några tecken på överdrifter eller faktaförvränganden. Boken är i grunden journalistisk och jag skulle därför beteckna den som journalistisk litteratur.

Den dokumentära stilen är ofta ”rakt på” medan det inom den skönlitterära stilen är vanligare med omskrivningar och att själva språket används för att uttrycka stämningar och känslor på ett mer subtilt sätt. En bok skriven med enbart dokumentär stil riskerar att bli väl tungläst. I ”En riktig våldtäktsman” tycker jag dock att författaren lyckas blanda rättegångsuppgifter och mer tungläst fakta med intervjuer och betraktelser skrivna med ett mer skönlitterärt språk.

En stor fördel med den här typen av böcker är att läsare kan få upp ögonen för och fördjupa sig i ämnen som annars inte skulle ha blivit belysta. Genom att använda skönlitterära beskrivningar kan författaren många gånger förmedla beskrivningar som drabbar läsaren mer än ”torr fakta”. Bilden blir mer vidgad och nyanserad då man läser om de våldtäktsdömda tonårspojkarna som steker falukorv och drömmer om att bli psykologer. Wennstam lyckas helt enkelt med sitt språk beskriva även våldtäktsmännens ”mänskliga sidor” samtidigt som hon aldrig någonsin ursäktar deras handlingar.

Även om jag inte tror att detta är något som gäller Wennstams bok så finns det böcker inom genren där författaren tagit sig stora friheter och ”friserat” verkligheten. Ett exempel på detta är ”Gömda” av Liza Marklund som fick mycket kritik då det visade sig att inte bara mindre detaljer utan stora bärande delar av handlingen förvanskats och stuvats om. Om det i en bok av den här typen inte tydligt framgår vad som är fiktion och vad som är fakta så äventyrar man läsarens förtroende, inte bara för författarens eget journalistiska arbete utan i längden även för journalistik i stort. Jag tycker personligen att man ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik i bokform som i tidningsform när det gäller den här typen av texter. Tycker man som författare att boken inte blir lika bra då man enbart håller sig till sanningen är det kanske inte den här typen av litteratur man ska skriva, då kan man kanske välja att istället blanda fakta och fiktion och låta det framgå tydligt att det är just det som boken innehåller.

Att använda berättartekniska knep kända inom den skönlitterära världen i journalistiskt arbete var ett grepp som växte fram under främst -60 och 70-talen. Detta kom att kallas New Journalism och har inspirerat många av de författare som säger sig skriva journalistisk litteratur. Genom att använda den här typen av berättarteknink kan man nå ut till fler läsare och fånga stämningar på ett annat sätt jämfört med att använda det klassikt dokumentära språket. Och det är ju naturligtvis bra. Faran är dock om man i sin jakt efter att fånga läsare lockas att förvränga fakta. I sådana fall tycker jag som sagt att man bör fundera på att ägna sig åt någon annan typ av skrivande.

Blogginlägg B: Etik i medierna

Här i Sverige har vi en av världens mest långtgående pressfriheter. Men med friheten följer även ett ansvar, både för läsarskaran, enskilda individer och befolkningen i stort.

Det här är dock inte alltid något enkelt ansvar och det finns många tillfällen då medier ställs inför etiska och publicistiska dilemman.

Ett exempel på detta var då en homosexuell man mördades i sitt hem i Malmö i december 2008. Två muslimska pojkar greps för dådet och snart visade det sig att den ene av dem hade en blogg där han uttryckte radikala islamistiska åsikter.

Uppgifter om de gripna spreds snart på internet, där man bland annat kunde läsa deras namn och adresser. Även motivet till dådet diskuterades på olika chatforum och en vanlig teori var att det rörde sig om ett hatbrott, att mannen mördats på grund av sin sexuella läggning.

När medierna skulle rapportera om mordet hade man på många håll svårt att veta hur man skulle förhålla sig till uppgifterna, vad som var spekulationer och vad som var fakta.

I Spelregler för press, radio och tv, en samling regler (inte lagar) som branschen själv arbetat fram, står bland annat att man inte ska framhäva personers religiösa åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget. I det här fallet var det svårt att avgöra om religionen hade betydelse eller mordet berodde på något helt annat.

De olika redaktionerna valde då olika vägar, Sydsvenska dagbladet valde exempelvis att inte nämna något om att pojkarna kunde tänkas ha extrema religiösa åsikter medan Aftonbladet valde att berätta både om den extrema bloggen och om pojkarnas religiösa vanor. På Aftonbladet valde man även att publicera spekulationer kring att offrets homosexualitet därför kunnat vara ett motiv till dådet.

Om jag varit ansvarig utgivare så hade jag valt att gå på Sydsvenskans linje. Eftersom motivet var oklart så var det högst osäkert om religionen verkligen spelade någon roll i det här fallet. Jag skulle därför ha varit försiktig med att gå ut med dessa uppgifter eftersom det var så osäkert om de verkligen hade någon relevans.

Om man väljer att publicera teorier av det här slaget som senare inte skulle visa sig stämma skulle detta kunna komma att minska läsarnas förtroende för tidningen, skada de inblandades familjer och på längre sikt underlätta för de främlingsfientliga strömningarna i samhället. 

Jan Helin från Aftonbladet försvarade tidningens beslut med förklaringen att liknande uppgifter redan fanns tillgängliga på nätet, bara några knapptryck bort.

Och visst är det sant att de traditionella medierna riskerar att inte ses som likna öppna som olika forum på Internet. Men samtidigt bör allmänheten kunna lita på tidningar, både på att det som publiceras är väl underbyggt och på att de inte lämnar ut uppgifter som saknar relevans.

En annan fråga som berör pressetiken är den om publicering av namn. Efter mordet på tioåriga Engla skrev medieforskaren Stig Hadenius en debattartikel i DN där han bland annat menade att en tidigare namnpublicering på Englas mördare hade kunnat förhindra mordet. Denna publicering skulle enligt Hadenius kunnat göras då 42-åringen tidigare dömts för sexualbrott eller efter att hans namn figurerat i utredningen kring mordet på Pernilla Hellgren.

Jag är personligen lite tveksam till denna teori. Visserligen hade ett offentliggörande kunnat leda till att tidigare okända vittnesuppgifter och upplysningar kunnat komma fram, något som kunnat underlätta polisutredningen i fallet med den mördade Pernilla Hellgren. Men samtidigt är det ytterst tveksamt, att på det sättet hoppas få in avgörande uppgifter tycks snarare vara något av en chansning. Dessutom är det polisens uppgift att utreda brott och hitta vittnen. Pressens uppgift är snarare att granska polisens arbete, inte att gå dess ärenden.

Dessutom har jag svårt att se varför medier skulle gå ut med namnet på en man som förekommer i en mordutredning, men utan att vara häktad eller delgiven misstanke om brott. Vad skulle hända om man gjorde det och personen senare visade sig vara oskyldig? Även om man från tidningens sida senare skulle gå ut med en klargörelse att personen inte var skyldig så skulle den utpekade och dennes familj ändå kunna drabbas mycket hårt och bli märkta för livet. 

Vad gäller de sexualbrott som Anders Eklund trots allt blivit dömd för så tycker jag även där att man ska vara restriktiv med publicering av namn. Även om det i det här fallet rör sig om fall där rätten funnit honom skyldig så tycker jag inte att en namnpublicering är befogad. Under punkt 15 i Spelregler för press, radio och TV står angående namnpublicering ”Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Det kan dock vara svårt att tydligt definiera vad som är av allmänintresse, men en vanlig förklaring är att sådant som allmänheten bör veta och som ligger i dess intresse hör till allmänintresset.

Med den förklaringen kan man kanske tycka att det bör finnas ett allmänintresse att publicera namn på sexförbrytare, att allmänheten bör få veta vilka som döms för den här typen av brott. Men samtidigt håller jag med Kris grundare Börge Hellström då han menade att om tidningar går ut med namn på sexförbrytare så riskerar det att leda till att folk tar lagen i egna händer.

Dessutom måste man kunna sona för sina brott och gå vidare i livet, när man exempelvis släpps ur fängelse bör man känna att man är just fri och inte brännmärkt för livet efter att ens identitet offentliggjorts i media. I annat fall riskerar man att få svårt att anpassa sig till ett ”normalt” och laglydigt liv och man riskerar att återfalla i brott.

Men det är inte bara namn man bör vara försiktig med att publicera i sådana här fall,

i Spelregler för press, radio och TV står det under punkt 16 ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig”.

Om en tidning exempelvis skriver ”43-årig skomakare från Kristinehamn misstänkt för rån” så skulle de flesta Kristinehamnsbor genast veta vem det var det rörde sig om, det är inte svårt att identifiera denne. När någon blir utmålad som brottsling eller som misstänkt för brott är detta inte heller något som bara drabbar den enskilde utan hela dennes familj och umgängeskrets.

Att publicera eller inte publicera namn och personlig information om personer som är misstänkta för brott är inte någon enkel fråga. Man bör dock följa branschens Spelregler för press, radio och TV. Men det är även viktigt att man fortsätter diskutera dessa frågor, inte minst nu när det mesta finns att läsa på internet.

Blogg A: nyhetsvärdering

Nyhetsvärdering- att bestämma vilka nyheter som ska tas upp och hur stort utrymme de ska få är ofta en både svår och viktig uppgift. De nyheter som vi läsare/tittare/lyssnare etc. möts av kan ju i det långa loppet komma att påverka vår världsbild.

Så vad är det då för faktorer som spelar in vid nyhetsvärdering?

Både Bengt Johansson som skrivit rapporten ”Vid nyhetsdesken” och Björn Häger, författare till boken Reporter, verkar i stort sett överens om vilka faktorer som ligger till grund vid nyhetsvärdering. På sidan 93 i boken Reporter sammanfattar Björn Häger dessa i följande lista:

Vikt

Icke-normalt

Närhet

Konflikt

Elitpersoner

Lättbegripligt

Nytt

Dessa faktorer är sedan något man har i bakhuvudet då man arbetar på nyhetsredaktionerna, även om man kanske inte sätter sig ned och rent bokstavligt bockar av listan.

Med detta som bakgrund tänkte jag diskutera lite kring två nyheter som uppmärksammades i Dagens Nyheter respektive Ekot under onsdagen (16/2).

Det första exemplet är en artikel med rubriken ”Allt står på spel för Berlusconi” som publicerades som första nyhet på utrikessidorna i DN. Artikeln handlar om att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi kommer åtalas för en rad brott, bland annat bedrägeri, mutbrott och för att ha köpt sex av en minderårig flicka.

Vad är det då som gör att denna händelse uppmärksammas även i svensk press?

Viktigast är kanske närheten till Italien. Landet ligger relativt nära Sverige, både geografiskt och kulturellt. Just den kulturella aspekten är antagligen det som väger tyngst i detta fall. Även om vi redan i förskolan får lära oss att alla människor är lika mycket värda tenderar vi att vara mer intresserade av nyheter från länder som liknar Sverige, troligen för att igenkänningsfaktorn och känslan av att ”det skulle kunna hänt mig” blir starkare.

En annan bidragande orsak är antagligen att Italien är ett av EU:s största länder och att händelseutvecklingen där därför indirekt kan få viss påverkan även i Sverige. Dessutom handlar det om en mäktig man som är känd för sin karisma och sina utspel. Han har suttit vid makten i många år och är känd bland allmänheten även här i Sverige.

Ytterligare en faktor som medverkar till att denna artikel kom med och fick mycket utrymme i onsdagens DN är kanske de brott Berlusconi nu står anklagad för. Dels handlar det om ekonomiska frågor då han bland annat anklagas för att ha skapat svarta fonder, dels handlar det om sex då han ska ha köpt sexuella tjänster av den minderåriga flickan. Pengar och sex alltså, något som för många upplevs som extra uppseendeväckande ämnen.

Att denna nyhet fick så pass stort utrymme är kanske därför inte så förvånande, då den i stort sätt täcker in alla faktorer från Hägers lista ovan.

Det andra exemplet är nyheten om att läkemedelstillverkning orsakar miljökatastrof i Indien, något som under onsdagen fick utrymme både i Morgonekot, Lunchekot och Kvartifemekot.

Bakgrunden till det hela är att många mediciner och komponenter till läkemedel tillverkas i låglöneländer som exempelvis Indien. Många av företagen där har inte tagit någon hänsyn till miljön vid tillverkningen och detta har bland annat fått till följd att det utanför den indiska staden Hydrabad numer finns medicinrester i både vattendrag och dricksvattenbrunnar. Vid ett provtillfälle fanns det exempelvis mer antibiotika i vattendragen än vad en människa har i blodet under en pågående behandling.

Problemen i Hydrabad är ju inte en nyhet i den bemärkelsen att det hände plötsligt, tvärtom har det pågått under en längre tid. Men det är först nu ekot kan avslöja missförhållandena. Eftersom det är just ekot som gjort avslöjandet får det mycket uppmärksamhet i det egna programmet med uppföljningar och expertkommentarer.

Det som gör den här nyheten extra intressant ur ett svenskt perspektiv är att många av företagen i Hydrabad exporterar medicin till den svenska marknaden. Alltså är det troligt att många svenskar äter mediciner som framställts på ett sätt som är skadligt både för befolkningen och för naturen på tillverkningsorten.

Trots att Indien ligger långt från Sverige både geografiskt och kulturellt så är detta därför något som rör en stor del av svenska folket. Utan den kopplingen är det knappast troligt att detta hade fått någon större uppmärksamhet i svensk press.

Bengt Johansson beskriver på sidan 28 i sin rapport ”Vid nyhetsdesken” något som passar mycket bra i det här fallet, han säger nämligen att målet då många nyhetsredaktioner väljer nyheter är att beröra, att publiken ska känna att det angår dem. Men ibland väljer man även nyheter utifrån vad redaktionen upplever borde angå människor, att det är viktigt att de får informationen. Om man betänker hur många svenskar som dagligen äter mediciner och hur lite vi vet om hur och var de är tillverkade så inser man att det här är något som berör många. Man förstår även att det är viktigt att nyheter av detta slag kommer till allmän kännedom för att det ska kunna bli ske någon förändring.

Vad man kan se i det här fallet är att globaliseringen lett till att vi i Sverige blir sammanbundna med andra delar av världen på ett annat sätt än tidigare. Därmed blir det allt viktigare att få tillgång till information om vad som händer även i dessa länder, även om de kanske ligger långt från Sverige, både kulturellt och geografiskt.