Blogginlägg B: Etik i medierna

Här i Sverige har vi en av världens mest långtgående pressfriheter. Men med friheten följer även ett ansvar, både för läsarskaran, enskilda individer och befolkningen i stort.

Det här är dock inte alltid något enkelt ansvar och det finns många tillfällen då medier ställs inför etiska och publicistiska dilemman.

Ett exempel på detta var då en homosexuell man mördades i sitt hem i Malmö i december 2008. Två muslimska pojkar greps för dådet och snart visade det sig att den ene av dem hade en blogg där han uttryckte radikala islamistiska åsikter.

Uppgifter om de gripna spreds snart på internet, där man bland annat kunde läsa deras namn och adresser. Även motivet till dådet diskuterades på olika chatforum och en vanlig teori var att det rörde sig om ett hatbrott, att mannen mördats på grund av sin sexuella läggning.

När medierna skulle rapportera om mordet hade man på många håll svårt att veta hur man skulle förhålla sig till uppgifterna, vad som var spekulationer och vad som var fakta.

I Spelregler för press, radio och tv, en samling regler (inte lagar) som branschen själv arbetat fram, står bland annat att man inte ska framhäva personers religiösa åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget. I det här fallet var det svårt att avgöra om religionen hade betydelse eller mordet berodde på något helt annat.

De olika redaktionerna valde då olika vägar, Sydsvenska dagbladet valde exempelvis att inte nämna något om att pojkarna kunde tänkas ha extrema religiösa åsikter medan Aftonbladet valde att berätta både om den extrema bloggen och om pojkarnas religiösa vanor. På Aftonbladet valde man även att publicera spekulationer kring att offrets homosexualitet därför kunnat vara ett motiv till dådet.

Om jag varit ansvarig utgivare så hade jag valt att gå på Sydsvenskans linje. Eftersom motivet var oklart så var det högst osäkert om religionen verkligen spelade någon roll i det här fallet. Jag skulle därför ha varit försiktig med att gå ut med dessa uppgifter eftersom det var så osäkert om de verkligen hade någon relevans.

Om man väljer att publicera teorier av det här slaget som senare inte skulle visa sig stämma skulle detta kunna komma att minska läsarnas förtroende för tidningen, skada de inblandades familjer och på längre sikt underlätta för de främlingsfientliga strömningarna i samhället. 

Jan Helin från Aftonbladet försvarade tidningens beslut med förklaringen att liknande uppgifter redan fanns tillgängliga på nätet, bara några knapptryck bort.

Och visst är det sant att de traditionella medierna riskerar att inte ses som likna öppna som olika forum på Internet. Men samtidigt bör allmänheten kunna lita på tidningar, både på att det som publiceras är väl underbyggt och på att de inte lämnar ut uppgifter som saknar relevans.

En annan fråga som berör pressetiken är den om publicering av namn. Efter mordet på tioåriga Engla skrev medieforskaren Stig Hadenius en debattartikel i DN där han bland annat menade att en tidigare namnpublicering på Englas mördare hade kunnat förhindra mordet. Denna publicering skulle enligt Hadenius kunnat göras då 42-åringen tidigare dömts för sexualbrott eller efter att hans namn figurerat i utredningen kring mordet på Pernilla Hellgren.

Jag är personligen lite tveksam till denna teori. Visserligen hade ett offentliggörande kunnat leda till att tidigare okända vittnesuppgifter och upplysningar kunnat komma fram, något som kunnat underlätta polisutredningen i fallet med den mördade Pernilla Hellgren. Men samtidigt är det ytterst tveksamt, att på det sättet hoppas få in avgörande uppgifter tycks snarare vara något av en chansning. Dessutom är det polisens uppgift att utreda brott och hitta vittnen. Pressens uppgift är snarare att granska polisens arbete, inte att gå dess ärenden.

Dessutom har jag svårt att se varför medier skulle gå ut med namnet på en man som förekommer i en mordutredning, men utan att vara häktad eller delgiven misstanke om brott. Vad skulle hända om man gjorde det och personen senare visade sig vara oskyldig? Även om man från tidningens sida senare skulle gå ut med en klargörelse att personen inte var skyldig så skulle den utpekade och dennes familj ändå kunna drabbas mycket hårt och bli märkta för livet. 

Vad gäller de sexualbrott som Anders Eklund trots allt blivit dömd för så tycker jag även där att man ska vara restriktiv med publicering av namn. Även om det i det här fallet rör sig om fall där rätten funnit honom skyldig så tycker jag inte att en namnpublicering är befogad. Under punkt 15 i Spelregler för press, radio och TV står angående namnpublicering ”Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Det kan dock vara svårt att tydligt definiera vad som är av allmänintresse, men en vanlig förklaring är att sådant som allmänheten bör veta och som ligger i dess intresse hör till allmänintresset.

Med den förklaringen kan man kanske tycka att det bör finnas ett allmänintresse att publicera namn på sexförbrytare, att allmänheten bör få veta vilka som döms för den här typen av brott. Men samtidigt håller jag med Kris grundare Börge Hellström då han menade att om tidningar går ut med namn på sexförbrytare så riskerar det att leda till att folk tar lagen i egna händer.

Dessutom måste man kunna sona för sina brott och gå vidare i livet, när man exempelvis släpps ur fängelse bör man känna att man är just fri och inte brännmärkt för livet efter att ens identitet offentliggjorts i media. I annat fall riskerar man att få svårt att anpassa sig till ett ”normalt” och laglydigt liv och man riskerar att återfalla i brott.

Men det är inte bara namn man bör vara försiktig med att publicera i sådana här fall,

i Spelregler för press, radio och TV står det under punkt 16 ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig”.

Om en tidning exempelvis skriver ”43-årig skomakare från Kristinehamn misstänkt för rån” så skulle de flesta Kristinehamnsbor genast veta vem det var det rörde sig om, det är inte svårt att identifiera denne. När någon blir utmålad som brottsling eller som misstänkt för brott är detta inte heller något som bara drabbar den enskilde utan hela dennes familj och umgängeskrets.

Att publicera eller inte publicera namn och personlig information om personer som är misstänkta för brott är inte någon enkel fråga. Man bör dock följa branschens Spelregler för press, radio och TV. Men det är även viktigt att man fortsätter diskutera dessa frågor, inte minst nu när det mesta finns att läsa på internet.

Blogg A: nyhetsvärdering

Nyhetsvärdering- att bestämma vilka nyheter som ska tas upp och hur stort utrymme de ska få är ofta en både svår och viktig uppgift. De nyheter som vi läsare/tittare/lyssnare etc. möts av kan ju i det långa loppet komma att påverka vår världsbild.

Så vad är det då för faktorer som spelar in vid nyhetsvärdering?

Både Bengt Johansson som skrivit rapporten ”Vid nyhetsdesken” och Björn Häger, författare till boken Reporter, verkar i stort sett överens om vilka faktorer som ligger till grund vid nyhetsvärdering. På sidan 93 i boken Reporter sammanfattar Björn Häger dessa i följande lista:

Vikt

Icke-normalt

Närhet

Konflikt

Elitpersoner

Lättbegripligt

Nytt

Dessa faktorer är sedan något man har i bakhuvudet då man arbetar på nyhetsredaktionerna, även om man kanske inte sätter sig ned och rent bokstavligt bockar av listan.

Med detta som bakgrund tänkte jag diskutera lite kring två nyheter som uppmärksammades i Dagens Nyheter respektive Ekot under onsdagen (16/2).

Det första exemplet är en artikel med rubriken ”Allt står på spel för Berlusconi” som publicerades som första nyhet på utrikessidorna i DN. Artikeln handlar om att Italiens premiärminister Silvio Berlusconi kommer åtalas för en rad brott, bland annat bedrägeri, mutbrott och för att ha köpt sex av en minderårig flicka.

Vad är det då som gör att denna händelse uppmärksammas även i svensk press?

Viktigast är kanske närheten till Italien. Landet ligger relativt nära Sverige, både geografiskt och kulturellt. Just den kulturella aspekten är antagligen det som väger tyngst i detta fall. Även om vi redan i förskolan får lära oss att alla människor är lika mycket värda tenderar vi att vara mer intresserade av nyheter från länder som liknar Sverige, troligen för att igenkänningsfaktorn och känslan av att ”det skulle kunna hänt mig” blir starkare.

En annan bidragande orsak är antagligen att Italien är ett av EU:s största länder och att händelseutvecklingen där därför indirekt kan få viss påverkan även i Sverige. Dessutom handlar det om en mäktig man som är känd för sin karisma och sina utspel. Han har suttit vid makten i många år och är känd bland allmänheten även här i Sverige.

Ytterligare en faktor som medverkar till att denna artikel kom med och fick mycket utrymme i onsdagens DN är kanske de brott Berlusconi nu står anklagad för. Dels handlar det om ekonomiska frågor då han bland annat anklagas för att ha skapat svarta fonder, dels handlar det om sex då han ska ha köpt sexuella tjänster av den minderåriga flickan. Pengar och sex alltså, något som för många upplevs som extra uppseendeväckande ämnen.

Att denna nyhet fick så pass stort utrymme är kanske därför inte så förvånande, då den i stort sätt täcker in alla faktorer från Hägers lista ovan.

Det andra exemplet är nyheten om att läkemedelstillverkning orsakar miljökatastrof i Indien, något som under onsdagen fick utrymme både i Morgonekot, Lunchekot och Kvartifemekot.

Bakgrunden till det hela är att många mediciner och komponenter till läkemedel tillverkas i låglöneländer som exempelvis Indien. Många av företagen där har inte tagit någon hänsyn till miljön vid tillverkningen och detta har bland annat fått till följd att det utanför den indiska staden Hydrabad numer finns medicinrester i både vattendrag och dricksvattenbrunnar. Vid ett provtillfälle fanns det exempelvis mer antibiotika i vattendragen än vad en människa har i blodet under en pågående behandling.

Problemen i Hydrabad är ju inte en nyhet i den bemärkelsen att det hände plötsligt, tvärtom har det pågått under en längre tid. Men det är först nu ekot kan avslöja missförhållandena. Eftersom det är just ekot som gjort avslöjandet får det mycket uppmärksamhet i det egna programmet med uppföljningar och expertkommentarer.

Det som gör den här nyheten extra intressant ur ett svenskt perspektiv är att många av företagen i Hydrabad exporterar medicin till den svenska marknaden. Alltså är det troligt att många svenskar äter mediciner som framställts på ett sätt som är skadligt både för befolkningen och för naturen på tillverkningsorten.

Trots att Indien ligger långt från Sverige både geografiskt och kulturellt så är detta därför något som rör en stor del av svenska folket. Utan den kopplingen är det knappast troligt att detta hade fått någon större uppmärksamhet i svensk press.

Bengt Johansson beskriver på sidan 28 i sin rapport ”Vid nyhetsdesken” något som passar mycket bra i det här fallet, han säger nämligen att målet då många nyhetsredaktioner väljer nyheter är att beröra, att publiken ska känna att det angår dem. Men ibland väljer man även nyheter utifrån vad redaktionen upplever borde angå människor, att det är viktigt att de får informationen. Om man betänker hur många svenskar som dagligen äter mediciner och hur lite vi vet om hur och var de är tillverkade så inser man att det här är något som berör många. Man förstår även att det är viktigt att nyheter av detta slag kommer till allmän kännedom för att det ska kunna bli ske någon förändring.

Vad man kan se i det här fallet är att globaliseringen lett till att vi i Sverige blir sammanbundna med andra delar av världen på ett annat sätt än tidigare. Därmed blir det allt viktigare att få tillgång till information om vad som händer även i dessa länder, även om de kanske ligger långt från Sverige, både kulturellt och geografiskt.